Den perfekta illusionen

Jag har läst mycket om wabi sabi de senaste åren och tycker mig ha fått en uppfattning vad det betyder. Men det betyder inte att jag alltid, alla årets dagar har ett "wabi sabi- perspektiv". Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att när man lärt sig något nytt och givande och fortsätter utveckla det, betyder det inte att ens synsätt ändras direkt och för alltid. Och det finns något oerhört vackert i att alltid kunna bli bättre, utvecklas och komma till nya insikter. För det är en känsla som är helt fantastisk! Det är, för mig, en nyckel till att leva ett lyckligt liv.

Jag kan ha veckor där jag känner att jag har det perspektiv på livet jag vill ha och då mår jag som allra bäst. Men för att vara där är det något jag behöver underhålla och påminna mig själv om. Jag tror att det är så med det mesta.

Det är något som Wabi Sabi och många "perspektiv-prat" med min man har lärt mig. Att tänka att livet måste vara perfekt för att det ska vara ett lyckligt liv är att tänka att solen alltid ska skina. Naturen behöver regn och därför är det ingen dålig sak. På samma sätt är livet inte komplett utan motgångar. Nyckeln är inte ett liv utan lidande, utan ett liv där du kan se på lidande som något fint.

För nåt år sen lyssnade jag på ett avsnitt av morgonpasset från Sveriges Radio där en professor pratade om lidande. Tyvärr minns jag inte exakt vilket avsnitt det var men en sak han pratade om var just nutidens inställning till lidande som något att avsky och undvika men i själva verket betyder lidande ofta att vi har känt kärlek. Vi har älskat, vi har sörjt och vi har levt! Det är när du vågar vara öppen för alla känslor som du kan nå riktig lycka. När sorg och lidande är en del av livet och betyder något fint. Det finns något starkt i den insikten som är befriande.

När du börjar leva ditt liv öppet och ärligt utan att undvika eller förkasta känslor av sorg och lidande blir livet helt. Det här är något jag själv försöker bli bättre på. Och det har hjälpt mig under tider av sorg. Men det är också ett sätt att se på saker i vardagen som gör stor skillnad.

Ett i skrivande stund nyligt exempel är när vi var på en semesterresa söderut för några dagar sen. Vi har långt att åka till både min mans och mina föräldrar så vi brukar alltid försöka att köra utan längre avbrott för att komma fram fortare, men den här gången tog vi med oss tält och stannade en natt på både dit och hemvägen ute i naturen. Jag hade kollat upp lite häftiga naturreservat vi kunde besöka och tänkte väl att det inte skulle vara så svårt att hitta tältplats i anslutning till sådana ställen. Jag insåg inte riktigt hur mycket restriktioner det är på naturreservat och första natten letade vi efter en tältplats till kl.01.30. Det fick bli på en liten skogsväg vid några vandringsleder. Marken var full av kottar och min luftmadrass ville inte fylla på med luft. Jag sov rätt dåligt och vaknade tidigt på morgonen därefter av att en man gick med sin hund och pratade högt i telefon runt vandringslederna. Han måste ha gått en speciell runda för han kom förbi oss två-tre gånger medan vi packade ihop.

På jakt efter tältplats

Den andra natten i tält var på väg hem och den här gången hade jag en annan teknik. Jag tycker väldigt mycket om att fiska (även fast jag sällan får fisk och inte än kan så mycket om det) så jag letade efter en fiskesjö på vägen. Vi hittade en lämplig sjö och kom fram lagom till solnedgången. Jag köpte fiskekort och tänkte att jag skulle hinna fiska lite före vi gick och la oss. Min man fixade med tältet, vilket är ganska bökigt att göra själv, för att jag skulle hinna fiska lite. Jag hann kasta kanske fem gånger före linan tjorvade ihop sig, så fick klippa av den och valde ett större bete. Första två kasten gick bra, det tredje fångade jag ett gammalt drag och det fjärde fastnade i botten. Jag gick längst med sjökanten för att kunna få loss det men utan resultat. Så fick klippa linan en andra gång. Nu hade det börjat bli mörkare så jag såg sämre när jag knöt fast en tafs och tänkte kasta lite lättare beten. När jag skulle klippa linan intill tafsen klippte jag fel och klippte av knuten och tafsen. Ungefär här var både jag och min man rätt less på att krångla så jag gick bort till tältet. Morgonen därpå kände jag mig väldigt besviken på det hela. Det var ju mest bara stökigt och krångligt alltihop.

Sanningen är betydligt mer nyanserad än så. Vilket jag också kunde se efter lite prat med min man och distans till känslorna.

Första natten när vi letade efter tältplats körde vi runt på små ställen intill en mindre ort och fick se platser vi aldrig hade sett om det inte vore för att vi letade tältplats. Inga storslagna vyer men mysiga små vägar med sommarstugor och en magisk tät dimma. Det var flera år sedan vi tältade sist och det är något alldeles speciellt att kunna vakna mitt ute i skogen. Den vandrande mannen blev ett roligt inslag, min man hade gått ur tältet när han kom förbi en andra gång, jag och våran Shiba Mori var kvar i tältet och Mori ville ut och skälla/hälsa på förbipasserarens hund. Hon hoppade mot den stängda öppningen i tältet så hela tältet välte framåt.

Dimman under sökningen efter tältplats

Sista natten på vägen hem körde vi vid en sträcka där vi fick se en fantastisk fin solnedgång. Och på väg ut till sjön såg vi älg och en tjädertupp. Älgen missade jag att fota men tjädern hann jag få på bild.

Tjädertuppen

Och trots allt stök med fisket var det spännande för fiskarna var väldigt aktiva under tiden, jag fick se flera hopp i sjön och spänningen fanns absolut där!

Men det bästa med den tältningen var att vakna vid sjön på morgonen. Fåglarna som sjöng och en lätt dimma över vattnet. Som sagt, det är något speciellt med att vakna mitt ute i skogen.

Jag kan skriva om fler både dryga händelser och härliga stunder med resan men jag hoppas att det här gör det tydligare vad jag försöker säga. För det är hela paketet, krångel och besvikelse, vackra landskap och roliga upplevelser som är det som gör livet spännande och värdefullt.

Ofta tänker vi att andras upplevelser är perfekta för det är det perfekta, redigerade som vi får se, och det enda sättet att finna lycka är att nå perfektion. Men i själva verket är det att se skönheten i det som inte är perfekt som ger lycka. Wabi Sabi lär en att se att det är sprickorna i livet som gör det vackert. Det är i det som inte är perfekt lyckan finns och tiden, förändringar och livets alla delar är det som gör livet vackert. Lär dig njuta av både solsken och regn och vädret kommer inte längre ha en hållhake över dig.

Jag behöver påminna mig själv om det perspektivet och öva på det, och genom att vara öppen och ärlig mot mig själv blir jag bättre på det. Det betyder inte att jag alltid kommer ha rätt perspektiv eller att jag har klurat ut allt. Det betyder att jag lär mig, att jag utvecklas och kommer fortsätta lära mig och utvecklas.

Så även om saker är både bra och dåligt och livet är fullt av både lycka och sorg, så kan du lära dig att älska livet för vad det är. Och det finns inget stopp för hur bra du kan bli på att njuta av livet, hur underbart är inte det?